Det här med att finna Mr right guy... När jag var liten kunde jag gärna sitta vid mitt fönster och hoppas på att Prinsen med den vita enhörningen skulle dyka upp och ta med mig på äventyr.
Aldrig slog det mig att jag själv kunde springa upp för den där kullen och upptäcka världen med mina ögon.
Nej, det var mer romantiskt att få sitta intill den starke mannen på en häst och vara säker på att han skulle skydda mig vad som än hände.
Aldrig slog det mig att jag själv skulle kunna sätta mig upp på enhörningen och besegra drakar på egen hand.
Men sedan blev man äldre och i början av tonåren började man tänka om: "Det hade det varit häftigare att få rida på draken!"
Och när första kärleken tagit sitt slut ville man hellre ha draken på sin sida för att bränna upp den idiotiska själviska fanPrinsen!
Efter tragiska tonårsromanser och trista episoder när man fått reda på att livet inte är Disney, har man nu istället blivit draken med ett tjockt skinn, vassa tänder och som gärna tänder till när saker och ting inte blir som man själv tänkt sig och är väldigt skeptisk bland relationer.
Det är väl både bra och dåligt antar jag. Jag är självständig men fruktansvärt krävande.
För trots att jag omvandlats till draken sitter ju ändå längtan efter romantiken kvar.
Idag är jag förlovad med en karl som undvikt romantiska filmer och disneysagorna, han är uppvuxen med Astrid Lindgren, och var tusan är passionen och kärleken där som ska ha påverkat honom? Jag klandrar honom inte, för jag ser den inte.
Ett OBS ska in här: Astrid Lindgren är bäst! Och det är vad våra barn ska få se med, för det är sådant barn ska se!
Alla människor är helt enkelt inte romantiska med tända ljus, utflykter och stjärnskåding...
Men så en dag slog det mig!
Jag frågade min karl varför han inte kunde vara mer romantisk då han kontrade med:
"Jag är väl gullig, jag åt ju din soppa idag!"
Först tappade jag hakan och undrade vad in i lilla lådan han menade med det?!
Men efter stund gick det faktiskt upp för mig, Min karl hatar soppa! det är det värsta han vet!
Ändå kommer han hem med ett leende och äter upp min hemlagade soppa som jag gjort åt oss.
Han gör ingen äcklad min utan med respekt faktiskt äter upp för att göra mig glad!
Med den tanken flög jag vidare till andra skeenden i vårt förhållande.
I början av våra kapitel var han extremt emot förlovning, det skulle man inte göra förän efter sju år, MINST!
Men sedan gick det ett år och vips där stod han med ringar.
Sedan flög mina tankar vidare, när jag är sjuk/mår dåligt/är allmänt nere eller har dåliga veckan är han mer än en prins... Han fixar, donar, köper, masserar och kramar om den hemska draken som gärna kastar ur sig eldbollar i ansiktet på honom.
Min karl tvingar mig inte att sitta längst bak på hästen eller sätter mig i en buske när faror och utmaningar kommer.
Han lär mig istället att tygla och räcker mig svärdet och låter mig få ta an "sånt som inte flickor kan"
Jag kan säga att skulle det över all förmodan hända att våra kapitel skulle få ett slut har ju ändå den här människan hjälpt mig till att bli en ännu mer självständig kvinna.
Är inte det mycket mer värdefullt och romantiskt än en karl som låser in dig i ett torn för att du inte ska kunna ha någon kontakt med omvärlden? det kan ju vara farligt...
Nåja, nu ska jag inte blåsa upp honom för mycket, jag har tämjt den här karln, och som en god lärare sa om sitt förhållande: "Skulle han skaffa ett nytt förhållande skulle den kvinnan få det bra, för han har jag jobbat hårt med!"
Grejen är den att man lätt glömmer av vad andra gör för påverkan på en själv.
Jag är väl medveten om vad jag har gjort för honom men ibland får man faktiskt stanna upp och se på det han gör för mig! Tänk på det flickor...
Det är väl det som egentligen är ROMANTIK.
Det är inte en flygande mattur, en dans bland levande ljus och inte heller ett rosenbad.
Det är när karln följer med dig på shopping, håller i alla dina kassar, ler inställtsamt när du frågar om det där plagget sitter fint på dig.
Det är när han lagar din favoritmat och väljer den där filmen i videobutiken som faktiskt Du vill se!
Det mina läsare, är romantiskt.
Jag är ledsen prins Eric, men jag tror det är dags för mig att släppa dig.
Du är en tecknad karaktär och jag behöver mer fart i mitt liv än att se på dig brottas med bläckfiskar.
Jag har nämligen hittat min Mr right Guy!
