har varit urusel på att på uppdater min blogg. Men, men nu har jag åtminstone något att skriva om. =)
Det är det här med att sluta röka...
Är inne på en ny metod nu och tycker att det går lättare.
Jag har mer motivation nu än tidigare och tycker att min karaktär är starkare.
Avundar de personer som lägger av utan hjälpmedel. Rosor till Er!
Men sedan har jag upptäckt en annan sak.
När jag slutade röka en av de första gångerna i mina försök till att sluta utan hjälpmedel, betedde jag mig odrägligt för minsta lilla. Och jag tyckte jag hade rätten till att vara det. Jag skyllde gärna på andra eftersom dem tjatat om hur jag ska sluta. "Ja, men nu e det ju du som vill att jag ska sluta! Då får du leva med att jag inte är på topp alltid!" - typ, fast med lite hårdare ord.
Men det stämmer ju inte, jag har ju själv satt mig i situationen och får ju samtidigt då skylla mig själv.
Förrut tyckte jag synd om de människor som försökte sluta röka, det var ju hårt jobbigt och man kunde inte kontrollera sitt humör. Lite som PMS (fast den situationen har maninte satt sig själv i).
Ja, jag hade något medlidande till de andra "slutarna", men det ändrades drastikt förra veckan när jag jobbade.
Då kom det en familj till kassan, Pappa, Mamma (Gravid) och två barn med överenergi som ville leka med allt. En typisk familj.
Då frågar pappan till mamman: " Skulle du ha cigg eller?!"
Jag reagerade nog med mitt ansikte en hel del för jag har aldrig förstått mig på det här med att röka och vara gravid. Jag var nog inte så diskret dessvärre utan tittade på henne och sedan hennes mage... inte bra.
Hur som hon blev asförbannad och skällde ut honom vind för våg, mitt bland allt folk inne på ICA. Högt och tydligt så att alla kunde höra.
Nu vet jag inte om det var att hon var gravid eller att hon hade slutat och abstinensen där var outhärdligt, kanske en hemsk blandning av bägge två. Men hon var så elak mot sin gubbe!
Han behöll lugnet och frågade om de skulle köpa en dosa snus istället, men hon bara malde på och skämde ut honom inför hela kön.
Tillslut blev han förbannad och sa till mig att de inte skulle ha någon tobak. Jag såg hur röd han var i ansiktet och ville gå under jorden men sa ingenting utan försökte bara härda ut.
Jag tyckte plötsligt synd om honom, hur arg man är var ska man väl aldrig hänga ut sin respektive så där, om han såklart inte gjort något jätteelakt.
Nej, där ändrade jag uppfattning totalt. Jag tyckte det var riktigt lågt, visst har jag en förståelse eftersom hon faktiskt var gravid och man inte kan kontrollera sina hormoner... men kan man inte bita ihop och ta det utanför sen?
Stackars karl...
