Den senaste tiden har jag drömt oerhört knepigt
Men inatt tog nog priset, jag har varit i övre dimensioner och samtidigt som jag befann mig i en dröm har jag även funnit min verklighet. Det är underligt att hjärnan fungerar på ett sådant sätt, hur den kan påverka undermeningar genom ett virrvarr av "kludder" som sker i ens vardag. Jag reste runt i en slags värld, den var fylld med fart och rörelse... konstant snurrade den och jag kunde inte urskilja något. Jag blev alldeles snurrig och plötsligt blev allt vitt. Jag såg bara vitt, hur jag än letade verkade det vita rummet oändligt. Det fanns inga hörn eller dörrar. Så där står jag, har ingen aning om vem jag är eller vem jag tillhör... Jag kan inte se mig själv och förstår ingenting. Den enda känslan jag har är att någonting saknas, men vad och vem??? Jag får inget svar. Däremot kommer det upp en bild på en person som funnits tidigare i mitt liv. Ständigt dök den här personen upp när jag försökte leta i mitt bakhuvud efter minnen, nästan som han försökte stoppa mig från mitt förflutna. Men jag visste att det här inte var personen jag saknade. Varför skulle jag vilja sakna honom? Jag blev arg för personen har ingenting med mig och göra. Det kändes som en evighet att stå i det där vita rummet. Någonstans när jag vaknar ur drömmen känner jag fortfarande tomheten, Jag vaknar upp och tror att jag är ensam. Jag förstod inte ens att jag faktiskt har ett förhållande. Distans
Jag hann inte vara vaken länge innan jag halkar tillbaka in i drömmarnas värld. Denna gång står jag bakom en bil och försöker få in en massa saker. Men hur jag än packar så får allt inte plats. Jag vet att jag vill ha med mig en liten sak, men den går inte in. Jag kan inte ta ut något av de andra prylarna och blir frusterad. Det visar sig sedan att jag försöker få in min yngsta lillasyster i bilen. Hon har i mina ögon alltid varit den minsta, yngsta "bebisen" i familjen och man måste alltid rå om henna extra mycket. (Hon är ju så liten) Men jag får inte ta med henne Härom natten hade mamma också en dröm, hon och småsystrarna satt på ett tåg och skulle vinka hejdå till mig. Då ser hon hur jag jag går med en liten flicka över tågrälsen. Hon blir jätterädd över att jag går på rälsen bort från dem med en liten tös som jag ska ha ansvar över. Hon vill skrika efter mig och säga åt mig att gå bort från rälsen(det kan vara farligt), men hon är hes och får inte fram ett ord. Hon ser bara hur jag går längre och längre ifrån henne i två olika skepnader, en stor och en liten. Jag fattade ingenting i morse när jag vaknade men nu har alla pusselbitar fallit på plats. Jag kunde inte se min vän i det vita rummet pågrund av att vi lever distans. Distans i mina ögon är fruktansvärt otrevligt vilket visar mig en upprepande bild på en person som jag inte alls tycker om. Alltså såg jag bara de negativa. Att jag försökte få in min lillasyster i bilen kan betyda två saker: 1. Jag kan inte äta kakan och behålla den. Reser jag, måste jag vara medveten om att mina systrar inte kan följa. 2. I både min mammas dröm gällde det något litet. Det lilla fick inte plats för mig, eftersom jag nu ska vara stor. I mammas var det att hon var tvungen att släppa taget om både det stora och det lilla av mig. Det märks att jag ska flytta hemifrån... Visst har jag bott utan familjen förut, men då var jag ändå såpass liten fortfarande och såg inte verkligheten på samma sätt som jag gör idag. Jag hade inte en susning om att en separation från familjen kunde kännas redan innan det skedde. Ung och dum :) Till råga på allt vaknar jag upp av den här låten: Paradise lost, one second. Att tillägga något här behövs inte, texten säger sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar