Just nu i ställningen lutar det åt att finna mitt egna blonda hår... förra veckan var jag såld på att bli brunett...
som bridget Jones säger: "Hm... tricky, very tricky!"
Nåja vad spelar det för roll? Jag får ändå inte röra håret på ett år. Gosh... jag är beroende -.-
ta inte det här hårt, jag säger det för att jag är din vän och i största välmening. Jag tror att du försöker hitta någon form av identitet i din hårfärg, och då har det ju gått för långt. Inte bara blir dina fina hårstrån som gummi, utan du blir ju bara nere av det..
SvaraRaderaJag kan bara relatera till mig själv, jag har precis färgat håret mörkt.
Anledningen var att jag kände "nej jag vill vara blond, jag vågar inte färga håret mörkt, för tänk om jag jag ångrar mig, tänk om jag måste gå igenom processen att bli blond igen, tänk om jag inte blir lite fin, tänk om.. tänk om.." och FUCK THAT SHIT! jag blev så less på mig själv att jag tycker att hårfärgen spelar någon roll för det BORDE den verkligen inte göra. Det är inte håret som visar att Emma är Emma, det är min älskvärda personlighet. och jag färgade håret brunt i ren protest mot mig själv. Och det känns otroligt bra. Jag vann!
Det jag vill säga är att hårfärgen som du har är bara en yta, du besitter en sådan otroligt unik och glad personlighet som jag tror att du möjligtvis kan glömma bort ibland. Fokusera inte något mer på ditt hår.. Glöm bort ditt hår, för ditt hår är inte du. Du är Jasmine. Jasmine Winroth, och du är precis likadan hur du än ser ut.
Emma, inte tar jag detta hårt! Det visar ju bara på att du bryr dig, inget annat :O
SvaraRaderaMen i alla år från första gången jag började att färga och klippa håret blev jag besatt! Inte för att finna en identitet utan mer för att det blev ett interesse.
Min mor är likadan, hår är ett intresse vi finner så roligt att leka med, att man bara vill fortsätta mer och mer och mer!
Visst att det blir fel emmelanåt, men vad gör det? Då väntar man bara tills det är dags att göra något nytt.
Ibland jämför jag med biltokiga killar, som inte kan bestämma sig för vilken bil dem ska ha, byter gärna, tar lån för att fixa ihop det bästa för bygget. (Okej lån skulle jag aldrig ta för att pilla med håret, nej nej, så besatt är jag inte) Det fungerar lite som tatueringar, har du gjort en vill du ha fler. Många som har tatuerat sig känner igen den känslan.
Kanske är det någon slags fetishkick för mig.
Precis som andra flickor kan få en rejäl kick av shoppa skor. Lite så är det med mig och ändra håret. Jag älskar det.
Min identitet sitter inte i mitt hår utan i mig själv, jag vet vem jag är med eller utan peruk.
Däremot kan jag säga att det faktiskt har blivit lite av ett beroende, sedan min senaste klippning och haft det blont har jag lovat mig själv att inte röra det, vilket jag hållt.
Men inte trodde jag att det skulle vara hårt, det är faktiskt riktigt jobbigt för det är ett intresse jag bara slänger iväg.
Det kommer sluta med att jag börjar fläta kattens svans. Nej då skönt och sido men det är faktiskt svårt.
Det är inget beroende som nikotin, Jag kan inte jämföra med att försöka sluta röka, det fungerar inte för det är två helt olika känslor.
För jag får inga humörsvängningar, aggresiva utbrott, tårar osv.
Kanske är jag lite av en "Jag har alltid gjort det och kommer alltid göra det" person, men det motbevisar jag ju nu i att låta bli.
Ett tag trodde jag att det var för att folk kunde säga: "fan vad snygg du är i..." Och så skulle jag lätt färga det till det.
Men i eftertanke stämmer inte det heller, för jag har fått förfrågan om lila, orange och även raka bort det som du nämnde. Men där går ju en gräns för mig.
Men sedan ligger det lite i sanning i det du säger, jag kan se på bilder och tänka: "Där framhävs faktiskt mina ögon mer!" eller " Med kort hår får jag så annorlunda drag i ansiktet" Men där skyller jag ifrån mig på media.
Trots allt är jag en flicka som kan påverkas precis som andra men det skulle absolut inte få rubba på mig, Jasmine.
Jag tycker du är snäll som bryr dig =) Och det är inte bara du som har haft dessa aningar, min pojkvän blir galen på mig att jag aldrig kan bestämma mig.
Men ändå är jag lite stolt över att jag låtit bli det såpass länge, det peppar mig bara mer nu när jag börjar se mitt egna hår komma ut.
Sedan oroar jag mig för <> Men det ska nog gå fint.
Vad jag egentligen ville ha sagt: Skulle det vara pga att hitta en identitet i mig själv hade jag inte valt att leka med håret utan börja testa på olika aktiviteter i livet.
Jag tackar för din åsikt, och jag tycker det är skitbra att du vann över dig själv. Du passar både i blont som brunt!
Tro nu inte att jag inte tagit in vad du skrivit till mig, det har jag.
Jasmine lyssnar alltid. =)
Men intresset tänker jag behålla om jag så bara får klicka igenom bilder för att komma in i den där lilla kicken av mitt intresse.
Vid <> * sedan oroar jag mig för längden man inte kan göra något åt *
SvaraRaderaOkej, så det är ett intresse, ja men då är det ju lite lugnare isåfall.
SvaraRaderaSålänge det är hälsosamt och att du inte mår dåligt när du inte "når upp till det du vill ha" med håret. (ja vem fan vill egentligen inte ha finare hår, mitt är ju sönderblekt och fult, men man får inte gå ner sig pga det)
Jag tycker att det låter som att du ha koll på det, och det är ju kanonbra.
Skönt att du kan ta det jag säger på det rätta sättet, alltså att jag bryr mig, för det är så det är. :)
Kanske du skulle köpa massa olika snygga peruker sålänge, medan håret vilar? :)
Sönderblekt? Du har väl inget sönderblekt hår? :O när jag kollade bilder på ditt blonda såg det jättefriskt ut och levande.
SvaraRaderaJa herregud, det är så många människor som tar åt sig på fel sätt. Jag vet ju att du vill väl och det står ju för sjutton på min beskrivning att åsikter gärna får ramla in. :)
Nja, peruker nu får nog ligga nere ett tag. Men visst någon gång kanske hade ju inte skadat :)
har du några nya bilder på din nya hårfärg?